Walter-mamman

 

Det där med amning alltså. Jag är en ammande mamma. Och säkert som många andra blivande mammor fick jag frågan av min barnmorska om jag tänker amma mitt barn eller inte under ett av mina besök på MVC. Jag tror hon är van med alla svar som går att få på den frågan. Ja, nej, kanske eller vi får se. 

 

Mitt svar var Ja. Jag ville försöka, om det nu gick. För man har ju hört att det ändå inte funkar för alla, hur gärna man än vill och försöker. 

 

Men det funkade. Redan från dag ett. Jag har nog haft en himla tur och har inte haft problem med det alls. Eller, mjölkstockning råkade jag på men det var lite mig själv att "skylla" då jag rastade hunden i bara linne i minusgrader. Bortsett från det har det runnit på, ordagrant. 

 

Min syn på hela fenomenet har fått en helt annan vändning än jag trodde. Jag var innan Walter föddes nervös för hur omgivningen skulle se på en, hur man själv skulle bli - skulle man vara en sån som matade i kön på Ica, och hur blev ens inställning till ens egen kropp? 

 

Men det blev helt enkelt ingen stor grej av det. I början frågade jag ofta om jag var med andra om det var okej. Men med tiden släppte det också. I vissa sällskap ammar jag fritt och möjligtvis med Nicklas kompisar på besök har det räckt med en filt för så jag kände mig skymd nog. Viktigast är ändå att Walter fått lugn och ro så har jag inte brytt mig vad andra tänkt. Mitt barn behöver mat - thats it. Folk som är hemma hos oss anser jag vara nära vänner/familj och skulle de ta illa upp om jag ammade så skulle det inte vara mitt problem. 

 

Just själva grejen med amning verkar vara en big deal och det diskuteras lite överallt. 

Kan man amma bland folk på café? Hur länge ammar man sitt barn? Hur ofta? Synen på mammor som väljer att inte göra det? Synen på dem som inte kan, gör de tillräckligt? 

Allt diskuteras, som om en nybliven mamma inte har tillräckligt att tänka på? 

 

Vill man - do it! 

Vill man inte - låt bli! 

Vill man men det funkar inte - du har gjort det du kan, du är absolut ingen sämre mamma för att det inte går! 

 

Jag är glad att vi lever i en tid då det faktiskt finns val, men framför allt hjälp att få! Det enda som behövs är att be om den. 

 

Sen har man fått frågor "Ammar du än? Han är ju stor?" Och det är konstigt att man direkt nästan fått gå in i en försvarsställning. Att amma är inte bara att ditt barn blir mätt och belåten och att du alltid har maten tillgänglig och tillhands utan det ger ett bra försvar för barnen i början. Det finns forskning som visar att barn som ammas är friskare och löper minskad risk för att utveckla allergier, cancer, barndiabetes och övervikt.

 

Jag känner dock att när mitt barn går och pratar och är med på ett annat sätt så är det för MIG en signal att man borde sluta. MITT mål är att han ska sluta strax innan han fyller ett. Alltså börjar vi trappa ner nu. 

 

Jag är stolt över att min kropp har klarat detta. Men tycker att det är intressant att se att något så "naturligt" kan bli så omtalat och framför allt stötande för vissa. 

 

Walter är nio månader och han ammas fortfarande. Inte lika ofta och oftast framförallt på kvällen. Det har verkligen funkat hur bra som helst redan från start, och vi kom snabbt på hans signaler för mat. Eftersom jag fick mycket mjölk blev det att vi väntade med att ge honom smakportioner och vi introducerade det inte fören han var fyra, nästan fem månader. Första mål mat fick han strax innan jul och då var han närmare halvåret. Nu får han både gröt morgon och kväll och lunch däremellan. Ibland klämmer vi in ett mellanmål med frukt. Och utspritt på det ammas han framför allt på kväll/tidig morgon. 

 

Summa kardemumma tycker jag att alla mammor har rätt att känna att de gör vad som känns bäst för sigsjälva och sina barn! Ingen är sämre än någon annan! 

Mammor där ute, hur gick det för er? 

Och alla andra, hur ser ni på ammandet?