I morgon i takt med att Walter ska lämnas ensam en atund på dagis och inskolningen snart är klar börjar min föräldraledighet gå mot sitt slut. Och jag kan med enkelhet och handen på hjärtat säga att det varit det bästa och finaste året i hela mitt liv. Att jag fått se honom växa från liten nyfödd till en pojke med enormt mycket energi i benen springa fram och tillbaka på vardagsrumsgolvet med skrattet ekande i rummen är fantastiskt. Det går inte beskriva till någon som aldrig upplevt det och orden oss föräldrar imellan är nog ändå aldrig tillräckliga. Man vill göra allt för sina barn, ta all smärta som möjligen finns, ge all lycka i världen och skölja över dem med kärlek i den renaste form varje, varje dag. Det är jobbigt, även om jag under veckans inskolningen sett att han trivs och har det superbra, att veta att jag inte kommer få umgås med honom alla hans vakna timmar. Jag älskar att se hans framsteg och tanken av att någon annan kanske kommer få se vissa av dem innan mig gör ont i mitt mamma-hjärta. Samtidigt så tror jag att vi kommer uppskatta tiden tillsammans ÄNNU mer, om nu det är möjligt.
Det elar tomt här, tiden finnt inte till just nu. Många bollar i luften på en och samma gång. En av de där stora grejerna som hönder just nu är att vi klampar in på vecka två av Walters inskolning på förskolan. Första veckan har gått hur fint som helst, han har lekt och utforskat och verkar tycka att det är roligt. Första dagen kom vi innanför dörrarna och jag satte gråten i halsen. Det samlades en mängd tårar i mina ögon och jag hade svårt att prata första stunden. Jag la knappt märkte om omgivningen utan såg bara på medan Walter med sin rufsiga morgonfrisyr hittade leksak efter leksak att leka med. Det var tuffare än jag trodde, så jag är aå enormt tacksam att Walter hanterat det så bra. Dag två ville han några gånger komma fram och sitta i mott knä men var snabbt på väg bara efter en liten liten stund igen. Han som inte heller brukar hålla handen ville gärna ha sin i mkn när vi gick in till de andra barnen dag tre. Det har varit fashinerande att se att de tre barn som skolats in för varje dag har lärt sig var de hittar grejer och ser va de andra barnen gör. Man ser så olika sidor hos dem och inser verkligen att det är egna små individer. I fredags följde vi med när barnen gick ut på gården och lekte och Walter ville knappt gå därifrån efter ipptäckten av både små trehjulingar och traktorer. Imorgon, måndag, ska vi för första gången lämna dem en stund ensamma och det får redan nu mitt hjärta att stanna upp en aning. Så, vi återkommer med uppdate!
Dagarna har varit fullspäckade - igen! Det har hänt väldigt mycket roliga grejer senaste! Jag tog bland annat i förra veckan och mötte upp svärmor på stan. Med Walter redo i vagnen vinkade jag dem hejdå och tog sedan bestämda, men nervösa, steg emot en av Borås nyöppnade resturanger. Ett fotojobb jag fått via en bild jag la upp på Instagram ledde till att en gammal klasskompis hörde av sig och frågade om jag ville fota på hennes jobb - vilket jag såklart tackade ja till! Så där stod jag med kameran laddad och med lite pirr i magen. Det gick bra - och var roligt även om jag inte haft just sånna jobb tidigare! Ägarna bjöd både mig och Walter (som jag hämtade upp i parken efter massa gungande med farmor) på mat efteråt. Det var verkligen gott och jag rekomenderar starkt att gå dit, oerhört trevlig personal med! Här är lite av bilderna som sedan kommer användas i marknadsföring för resturang Vinacciolo i Borås !
Igår klädde vi på Walter så att han innan sin förmiddagsvila blev avlämnad hos sin farmor. Sedan tog Nicklas och jag och begav oss mot Ullared. Vi har inte gjort något bara vi på länge så det var roligt att ha en hel eftermiddag bara vi två. När vi väl var framme blev det inte att Nicklas tyckte att vi skulle race:a igenom som han brukar utan vi gick i lugn och ro och köpte saker både till hund, oss själva och sonen. På vägen hem började Nicklas däremot må riktigt dåligt och inatt har Walter varit ledsen och antagligen fått samma. Med lite feber går Walle med napp i munnen och vill gärna sitta nära. Än sålänge mår jag bra så vi får hoppas att inte hela familjen blir sjuka samtidigt. N skulle bara göra det mest nödvändiga på jobbet innan han styr hemmåt igen, sen är det bara vila för killarna. Vi har mjukstartat dagen i soffan och ätit frukost länge, nu sover skorpan och jag har fixat lite tvätt och vilar innan han vaknar igen.
Senaste tiden har Walter fått en ny vana när det är läggdags. Det är det sötaste jag varit med om och mitt hjärta svämmar över på ett oförklarligt sätt. Han ligger och klappar mig på armen eller kliar mig i håret. Han är verkligen en liten kille proppfull med kärlek, som han gärna delar med sig av genom kramar och pussar.
Efter att vi haft några intensiva dagar har vi bara vilat idag. Walter fick bada mitt på dagen och under eftermiddagen byggde vi en koja i vardagsrummet och drack smootie. Han somnade till vid sex-tiden vilket han inte brukar så när han vaknade gick vi ut på kvällspromenad med Öster. Skönt med en lugb dag utan måsten.
Länge, länge har vi varit på jakt efter en ny soffa. Och med både barn och hund blir man redan där ganska begränsad. Sen att Nicklas och jag har lite olika smak är ju också något som har gjort att det tagit sin tid. Vi har haft mina föräldrars gamla skinnsoffa, en bekväm men lite för nersuttet och sista tiden - en aningen trasig efter hundklor och ett antal år på nacken. Men så för ett tag sedan så hittade jag en och efter lite om och men så gick Nicklas med på att hämta den! Två kompisar satt i baksätet och hjälpte till i söndags och snart stod en mullvadsbrun soffa i vardagsrummet. Skinnfåtöljen som var min pappas gamla favorit fick stanna, men byta rum, medan den gamla soffan slängdes dagen därpå. En av våra blocket-fyndade branoranga fotöljer gjorde sig bra bredvid nya följeslagaren och sedan i söndags har Öster fått ligga på golvet intill. Jag är så glad så jag höll på att spricka när vi åkte hemmåt med den på släp bakom bilen. Färgerna blev mer enhetligt med resterande möbler och tavlor i rummet och Walter kan enkelt klättra upp och sätta sig tätt intill.
I samma hastighet som Walter tar sig över golven här hemma flyger dagarna förbi. Från morgon till kväll har vi full rulle och det är knappt så man hinner med och förstår att vi är i mitten av juli. Vädret bjuder mestadels på regn så kanske därför det knappt känns som sommaren egentligen ens startat.
De senaste dagarna har vi ändå hunnit med utflykter både till skogen och Göteborg. En dag fick Walter sitta på första parkett på en av stigarna och kolla på när mamman plockade blåbär inne i skogen. Det smakades och mumsades en himla massa bär och resterande av promenaden hem pekades det mot marken och "mmmm"ades från vagen - mer! Moster har hälsat på med fästmannen (!) Lukas och det har både lekts och läst böcker för Wall-e.
I lördags styrde vi mot Göteborg och andra långgatan. För första gången sedan juldagen samlades vi hela familjen igen och bortsett från mat så firades det med en femkamp på Liseberg! Walter upptäckte mycket nytt när vi steg innanför grindarna och var det inte farfarsbilarna som skulle pekas på så fanns det karuseller och åkattraktioner åt alla tänkbara håll. I luften låg doften av pop-corn och spunnet socker och det var glada människor överallt. Vi avslutade kvällen med hämtpizza och spelade plump innan Walter och jag vände hemmåt igen för att hämta upp Walle-pappan. Älskar att träffa och umgås med familjen, de är så bra hela bunten !
Imorses vaknade Walter och jag och gick upp efter åtta-snåret. Vi lekte en stund, drack kaffe och snart var även pappan vaken. Medan pappan fick leka vidare med Walle kontrollerade jag att batteriet var laddat, att minneskortet satt i och att allt var i sin ordning med kameran. Några minuter över halv elva hoppade jag ensam in i bilen och åkte till andra sidan samhället. Där, i ett rött tegelhus knackade jag på dörren och steg in. En mamma i min mamma-grupps son, Arvid, fyllde ett år igår och jag hade blivit frågad om jag ville ta lite kort på stora lill-killen. Och va jag trivs bakom den där linsen! Med lite lek och bus med mamma och pappa såg man snart att Arvid inte brydde sig om mig eller det klickande ljudet som kameran gav ifrån sig. Vädret gav oss lite uppehåll annars roade vi oss med böcker, leksaker och familjemys på deras veranda. Vilken rolig förmiddag!
Vi går samma väg vi brukar. På samma stig och grusväg som så många gånger förut. Bland träden stannar vi upp och jag sträcker upp armen mot himlen "titta!" Walter höjer blicken och ler stort. Glimtar av himlen syntes mellan trädkronorna. Batteriet på mobilen var nästan tomt men jag kände hur jag själv fylldes av energi för varje minut utan den.
Förra året låg Walter i sin vagn och kikade upp på samma himmel men med helt andra ögon. Idag är han med på promenaden, kikar, upptäcker och skrattar. Han vill känna på löv, lukta på blommor och se sin hund springa med pinnar i munnen bredvid.
Va jag älskar att gå med dem båda två, och se dem lyckliga i något så enkelt. Mina små stjärnor
Fönstret stod på glänt och släppte in svala vindar utifrån. Vi låg på sängen både Walter och jag, han sov medan jag vilade tätt intill. På samma gång som han är det mest självklara som någonsin hänt mig är det fortfarande ofattbart att han ligger där bredvid. Jag stryker en hand genom hans mjuka hår, i nacken har det sakta med säkert börjat växa fram små lockar och nyansen skiftar från att vara i guld till att ibland få inslag av koppar. Att varje dag få se honom må bra, skratta och utvecklas är verkligen livets mening. Jag somnar tillslut en stund jag med, intill den finaste lille personen i världen.
Imorses hade jag helst velat dra mig en stund till. Det har varit långa dagar senaste även om det bara har varit massa roliga grejer som fått tiden att springa iväg. Igår fick vi besök av några kompisar till familjen och de hade både presenter och tårta med sig till Walle, med ett litet ljus och allt! Att han har så många fina människor runt sig gör mig otroligt glad. Walle-mormorn kikade ut spontant efter jobbet också och det är alltid lika mysigt att få besök från sin egen mammi en helt vanlig onsdag.
Men som sagt, idag hade jag gärna dragit upp täcket till öronen och vilat ut. Fast på sätt och vis får jag enormt mycket vila efter att Walle sover hela nätter, i egen säng. Det är först när Nicklas alarm går som han vaknar till och kommer över till oss. Vi gick upp när pappan ropade hejdå och det är en lika stor lyx varje morgon att ha kaffet klart i kokaren när man kommer yrvaket ner på morgonen. Med morgonkoppen i handen facetime:ade vi en stund med min syster och sedan klädde vi på oss för att åka. Walter hade sitt allra första besök hos tandläkaren idag. Han kikade på stolen, utforskade slangar som satt fast i golvet och fick en ny tandborste. Med regn smattrande mot fönsterrutan åkte vi strax hem igen och sedan har vi bara varit. Lugn dag inomhus. Maten stod redo på spisen när pappan kom hem som jobbade över tre timmar och bara för en kort stund sedan somnade Walter för natten.
Nu infinner sig lugnet för idag, och jag ska dra en filt sådär lagom högt upp, luta mig tillbaka och kika sista avsnittet av Orange is the new black.
Imorgon är det redan en vecka sedan Midsommarafton. Dagarna flyger förbi i en rasande fart, och såklart har skrivandet hamnat vid sidan när småbarnslivet kommer imellan. Idag sover Walter enlängre middag. Jag har ätit lunch och försöker strukturera upp lite här hemma.
Men Midsommar var hur bra som helst. Nicklas och jag packade bilen full med väskor. Det ska gudarna veta att med småbarn så är det som man lämnar huset en månad bara man ska iväg på promenad. Allt ska med! Nappar, blöjor, snuttis, leksaker, gosedjur, ombyte 3x och kanske ett ombyte för ombytet. And dont let me start with all the food....
Men snart satt hunden bak i sin bur, Walle i sin stol och vi låste ytterdörren och var på gång! Hela natten hade det regnat men morgonen gav uppegåll och luften var varm. Med en toast i ett kaffefilter åt jag medan vi körde in mot stan, tog ett stopp till och hämtade upp Hulda och Fride. Packa och trixa in ännu mer väskor och snart satt vi alla med kosan styrd mot havet och Grundsund.
Vi blev mottagna av resten av gänget som tagit buss ut och snart satt vi allihop på en veranda och hade en hel helg framför oss. Det var barn som skrattade och grät omvartannat, en hund som en av kvällarna längtade hem och fick tröstades med en filt och pussar och kramar. Vi hann inte med att dansa runt någon midsommar stång, vi sjöng inga snappsvisor och ingen bar någon blomsterkrans. Vi tog allt för var det var och ska jag vara ärlig var det hur härligt som helst. Mitt i Grundsund, bara några hundra meter från havet har Huldas pappa ett hus. Varje familj fick varsitt rum och vi åt frukostar och middagarna ute på verandan. Runt nästan varje hörn växte rosenbuskar, och i luften seglade fiskmåsarna i en åskvarm himmel. Solen tittade fram titt som tätt och de två äldre barnen badade i havet och letade snäckor.
På kvällen första dagen fick papporna sitta kvar på verandan och passa de sovande barnen medan mammorna gick ner till hamnen. Där bland de andra bodarna låste vi upp familjens båthus. När man gick igenom den oupplysta boden luktade det salt, varmt trä och något som gjorde att känslan att sätta sig på bryggan utanför var magisk. Jag kan inte sätta finger på vad det var, men bara att få sitta där och se över havet och se lyktor och ljus på andra sidan kajen var ett perfekt avslut på en midsommarafton. Jag satt i min mammas gamla jeansjacka, klappade min varma hund som låg vid mina fötter på träbryggan och hörde sollet och skratt från människor i bodarn runtom. Havet kluckade bara någon meter ifrån mig och jag var där med två personer som var som jag. Mammor som för stunden inte var någons mamma utan bara tre vanliga tjejer på en brygga. För stunden kunde vi prata om festivaler, jobb och egentligen ingenting. Inga näsor behövde snytas, inga blöjor bytas, bara en klunk kall öl då och då. Jag älskar att vara mamma, den bästa rollen jag någonsin kommer ha i mitt liv, men där och då var det skönt att bara få vara och sitta på en gammal fiskebrygga.
Dagarna därpå fylldes med lek, promenader och supergod mat. Det var verkligen en helg som gav mig mycket. Första helgen som vi åkte iväg hela vår lilla familj, och bara det var stort för mig. En tradition får vi hålla tummarna för.
Med ett ryck fick pappan rusa upp ur sängen imorses. Det rusades omkring där nere och snart hördes ett "puss hej!" innan dörren åkte igen. Walter och jag låg kvar några minuter innan vi också gick upp.
Det var en sån morgon då kaffet var slut, disk från kvällen innan stod i vasken och toffsen fastnade i en tova i håret. En tröja som inte alls matchade byxorna var på, men det känndes okej ändå. Vi höll igång ett tag, lekte, tittade på bilar, åt frukost och röjde undan. Sen gick vi upp och sov både sonen och jag. På eftermiddagen när de var mellanmål drack Walter hallon-smootie och jag fixade en iskaffe till mig av snabbkaffe jag hittade i skafferiet. Typ det godaste man kan dricka på sommaren.
Svärmor kom förbi, vi fikade och lekte med Walle och Nicklas klippte gräset - det luktade fantastisk. Det är en sån doft som jag verkligen kan längta efter under vinterhalvåret, nyklippt gräs. Just like Granger i guess.
Igår gick vi upp och åt frukost och snart var Walter & jag redo för att bege oss. Strax efter tio satt vi i bilen och åkte till Göteborg för att hälsa på mamma & pappa.
Vädret var super, varken för varmt eller för kallt. På gatorna stötte man titt som tätt på antingen ett Iron Maiden-fan eller någon med Sverigetröja - stämning åt båda hållen.
Mamma gjorde en riktig Göteborgs-lunch iform av torsk med äggsås och efter att jag ätit två portioner var vi redo att ge oss ut på en promenad.
Snart lämnar mormorn och morfarn Andra långgatan och flyttar in till sin nya lya i Vasastan. Så vi gick dit, utforskade det lugna området och gick sedan i riktning mot Slottskogen. Efter bara några minuters promenad kom vi till en helt fantastisk gata där varmt röda tegelhus med sina trädgårdar förgylde trottoaren med rosenbuskar i mängder. Blommor i olika färger letade sig ut genom staketen och sträckte sig emot vägen. En honungsrosenbuske var helt magisk med sin söta doft och Walter skrattade högt när mormorn stack näsan bland bladen och nosade. Han fick känna och lukta på flera av blommorna och tyckte nog det var lika mysigt som vi.
Snart tog gatan slut och Slottskogen tonade upp sig. Vi stannade till vid ett fik och åt varsin mjukglass och kopp kaffe medan skorpan fick sig en banan. Efter satt han upp på mormorns axlar och var på väg emot Barnens Zoo som låg på en höjd bland träden strax intill.
Bland de små stugorna som var de olika djurens hus gick det grisar och getter fritt. Det var lugnt även om det var barn lite överrallt och man såg att djuren var tillfreds och lugna. Walter kikade, pekade och höll sig nära mormor när vi strosade omkring.
Efter ett tag vände vi tillbaka och umgicks med morfarn innan vi packade in vagn och väska in i bilen och styrde kosan hem till Borås igen
Solen sänker sig allt längre på himlen. Jag tassar ut från sovrummet där sonen precis somnat och undviker de där plankorna som ger ifrån sig det där knarrande ljuden och försöker, så ljudlöst som möjligt, ta mig ner för trappen. I köket tar jag upp kameran med ena handen och med den andra haffar jag en koffta från en krok intill dörren i farten när jag sveper förbi. Snart går jag barfota i det svala gröna gräset och genom kameralinsen får jag de sista strålarna från solen i ögonen. Det är varken irriterande eller bländande, snarare härligt och med lätt kisande ögon står jag där på gräsmattan och låter luften,som är ljummen, fylla lungorna långsamt.
Sommaren är verkligen här på riktigt. Det känner man inte bara genom att grässtråna kittlar på bara ben och med en doft av grillkol ständigt i luften, man hör dessutom fortfarande surrandet och burrandet från humlorna i buskarna intill även om klockan är strax innan tio. Ett motorljud växer sig starkare och kommer närmare och när de fyra bländande lyktorna på mopedera åker förbi både det ropas och skrattas högt.
Jag gick där en stund innan jag svepte kofftan lite närmare kroppen, borstade bort gruset från fötterna och gick in igen, in till mina killar.
Igår morse när Walter vaknade låg det en gosedjurs-val hos honom bland hans kuddar och filtar. En lite försenad födelsedagspresent som blev klar när han somnat för natten. När jag fått luckor senaste dagarna har jag sytt den av ett par gamla favoritjeans. Broderat på knölar så den liknar arten den tillhör och stoppat den lagom full med vadd så den är go att krama. En val till min Walle - Grattis på din ettårsdag i efterskott min älskling från mama 🐋✨🌙✨
Några solstrålar letar sig in under dörrspringan. En bil åker förbi utanför men snart är det tyst och stilla igen. Det är fågelkvitter och vindar i luften. Walter har precis somnat på min arm och trots att vädret är fint värmer vi oss under en filt på vår säng. Han är ett år, och hela två dagar till på det!
På hans födelsedag ställde jag klockan så vi skulle vakna innan honom. Nicklas och jag kröp fram till hans säng och sjöng, en förvånad men oerhört road Walter kikade nyvaket på sina föräldrar!
Sedan höll vi igång resten av dagen! Walter blev sjungen för på Öppna förskolan där vi spenderade förmiddagen och när han vaknat efter sin middagsvila kom farfar, kusin och faster på besök. Det lektes ett bra tag innan han och jag tog bilen och for in till stan. En sista present behövde köpas och handling inför kvällen. När vi var hemma igen kom Walles gudmor Ida precis samtidigt som pappan kom hem för dagen. Det öppnades paket, lektes och klingades på nya Ukulelen och snart stod Nicklas och stekte ett gäng pannkakor.
Walter fick sig en egen liten pannkakstårta med bär och "klemmis" imitten och fick sitt allra första födelsedagsljus!
Jag gjorde allt i min makt att dagen skulle bli så rolig som möjligt och imorgon väntas ännu ett kalas. Denna gången för min släkt!
Jag vaknade och det var söndag. Kände efter och nej, värkarna var som bortblåsta. Besvikelsen. Dagen innan vid 18-tiden hade jag börjat få värkar och kunnat klocka dom under flera timmar. Jag hade ringt till mamma och frågat om hon trodde det var på gång och pratade med Anna med stora förhoppningar under kvällen. Jag var säker på att vi skulle få åka in till BB under natten. När de började lätta upp fram emot midnatt hade jag lagt mig, och jag vaknade och de var som bortblåsta. Det var inte dags än.
Morgonen och förmiddagen gick, jag hade ont i kroppen och var enormt trött hela dagen och låg mest bara uppe på rummet. Kollade på Harry Potter och KUWTK. Vid 14-tiden gick jag ner och tog en lång varm dusch och gjorde en hemmagjord body-scrub av socker och olivolja. Svepte på mig min jeans-skjorta och gick och la mig igen. Under eftermiddagen kom moster Sussi och Fanny förbi för att hämta stolar och bord de skulle låna till min kusins student. Vi pratade om att det snart var dags, vilken dag som helst.
Om vi bara visste...
Det började bli sent, vid sextiden fick jag en liknande värk som under gårdagen, men klockade den inte eftersom jag inte ville få för höga förväntningar. Han skulle ju komma vilken dag som helst, men jag hoppades verkligen på nu. Och plötsligt kom en till, och en till...
Vid halv sju började jag ändå klocka dem, även om de lika väl kunde avta ännu en gång precis som under gårdagen. De höll i sig i ca 3 minuter och hade ungefär samma längd emellan innan en ny kom. De gjorde mer och mer ont för varje värk. Men någonstans hade jag läst att när det var på gång skulle de vara korta och inte hålla i sig så länge som mina gjorde. Så jag vågade inte hoppas fullt ut att det faktiskt kunde vara på riktigt än.
Jag ropade på Nicklas som satt på nedervåningen. Ingen reaktion, ropade igen, han hörde inte. Han satt vid datorn och hade lurar på sig. Skickade sms "de gör ont", det gick några minuter till och skickade ännu ett "ondare än igår" men förstod att han måste ha den på ljudlös för fick fortfarande inget svar nerifrån. Plötsligt hörde jag honom resa sig och jag ropade upp honom. När han kom upp fick jag panik. Om detta gjorde ont, hur ont skulle det göra sen? Han tyckte jag skulle ringa BB vilket jag gjorde. Beskrev allt och hon sa att vi fick komma om jag kände att det inte gick att handskas med dem hemma. När jag låg i sängen och pratat klart med sköterskan kände jag mig lite konstig. Jag behövde gå på toa, fast ändå inte. Gick upp iallafall och kissade. Om vi skulle behöva åka in om några timmar kunde det vara bra att äta så Nicklas hade börjat göra korv med bröd, så efter att jag varit på toa var jag på väg ner. När jag var i trappan kände jag plötsligt att det började sippra mellan benen. Det rann längst med även om jag hade leggins på mig. Jag ropade på Nicklas att jag behövde en handduk. Först undrade han varför men när han såg mig stå i trappan några sekunder senare förstod han. Vattnet hade gått, mitt i trappan!
Med en handduk mellan benen vaggade jag in i badrummet. Nicklas sprang fram och tillbaka på nedervåningen. Åt korv med bröd samtidigt som han ringde sina föräldrar och packade iordning. Jag ringde upp till förlossningen igen och efter att ha pratat med två olika sköterskor så kom vi fram till att vi skulle åka in. Jag hoppade snabbt in i duschen. Det var skönt med varmt vatten mot magen. Nicklas hämtade ett par nya leggings och trosor och hjälpte mig ta på det och snart var vi på väg ut i bilen. Svärmor hade hunnit komma medan jag duschade och hon och Nicklas dividerade om hon skulle köra eller om vi skulle ta två bilar. Jag började få ondare och ondare och gick bara och satte mig i baksätet på vår bil. Började fokusera mer på att bara andas och orkade knappt tänka på vad som hände runtom. Nicklas hade BB-väskan i ena handen och hoppade sedan in i bilen medan Svärmor tog och hoppade in i sin bil och åkte efter oss. Jag skickade i gruppen med alla tjejerna på Viber att vi var på väg till BB och ringde upp mamma. Har ett minne av att där och då började smärtan på riktigt och jag orkade knappt prata. Sa att vi var på väg in och frågade om hon kunde meddela syskonen och pappa att det kanske var dags.
Från att Nicklas hemma var lite uppe i varv (tyckte jag) och tagen av att vattnet gick blev han väldigt lugn när vi väl var på väg och att det mer var jag som blev nervös. Han fick mig att känna att han hade kontroll på situationen (även om jag i efterhand fick veta att han körde snabbt på motorvägen).
Vi stannade bilen precis utanför dörrarna uppe på förlossningen, Nicklas sprang ut och hjälpte mig ut ur bilen. När jag var påväg ut märkte jag att jag satt och höll i hårborsten som jag inte släppt taget om sedan jag var i badrummet hemma. Den behövde jag kanske inte precis just nu, och Nicklas bände den ur mina händer och slängde in den i bilen.
Dörrarna var konstigt nog låsta när vi försökte öppna dem, medan vi letade efter en ringklocka stod jag där med vatten som fortfarande sipprande längst med benet. Några killar ser oss inifrån och öppnar snabbt.
Snart var vi inne i en korridor och en barnmorska tog emot oss. Vi fick ett litet rum och jag fick sätta mig på en britts. Nicklas sprang ut till bilen igen för att hämta vår väska, alla papper och parkera om bilen. Han pratade med sin mamma som satt i korridoren utanför och sa att hon kunde åka hem.
Och snart låg jag på brittsen och mätte värkarna under en tid och även bebisens hjärtljud. Jag var öppen 3cm och vi fick stanna kvar, det var på riktigt!
Vi fick vara ensamma inne på rummet ett tag. Nicklas var lugn och trygg medan jag kände mig rädd och hade börjat få riktigt ont. Jag visste ju att det skulle göra ont, men ändå hade jag inte kunnat förbereda mig på hur mycket. Jag kände att jag ibland fick panik men Nicklas var snabbt där och lugnade mig med "Vi kommer åka hem med Walter eller Ebba efter detta".
Snart kom barnmorskan in igen (samma som hade gjort vårt ultraljud) och vi skulle nu få ett förlossningsrum med badkar. Jag hade önskat att få bada och helst av allt slippa bedövning så långt det gick. Jag fick på mig en stor rock och fick en gå-stol som jag kunde stötta mig mot i korridoren bort mot rummet. Flera gånger stannade vi upp så jag kunde andas igenom värkarna som kom.
Inne på rummet visade de ett upptrappat bad. Jag tog av mig alla kläder och la mig ner. Nicklas fick sitta på en stol bredvid och bytte av att antingen spola magen eller ryggen med varmt vatten.
Det var skiftbyte av barnmorskor nästan precis när jag lagt mig i badet. Hon som gjort ultraljudet gick hem och två andra startade sina skift. En av dem fick mig lugn på en gång, det var något med henne som fick mig att känna mig väldigt trygg. Men tryggast var jag av att ha Nicklas nära. Bara han reste sig fick jag panik, han fick inte gå någonstans.
Barnmorskorna visade hur jag skulle använda lustgasen medan jag mer och mer märkte att smärtan började ta över. Här har jag ett minne av att jag andades in och började asgarva och kände hur jag började bli allt luddigare i huvudet. Jag var närvarande men ändå inte alls. Nicklas berättade efter att jag inte alls skrattade, så vad som hände vet jag inte riktigt.
Efter detta är allt annat mer suddigt, jag vet inte vad som är riktigt eller inte men detta minns jag.
Badet hjälpte, men inte lika mycket som när jag precis lagt mig. Jag kände att lustgasen ibland var helt fantastisk men när jag kom i otakt tappade jag kontrollen helt och paniken spred sig snabbt. Nicklas fick mig flera gånger att få kontroll på andningen igen och då blev läget mer stabilt. Smärtan var enorm, jag fick känslan av att jag gick sönder. Kroppen gjorde ont överallt, på ställen som jag aldrig kunde ana. Ryggen, magen, smärta som strålar ner i benen. Flera gånger hade jag skrikit att jag skulle dö, gå av på mitten och att jag varken orkade eller klarade mer. Och ändå kan jag inte riktigt sätta ord på det, de var enorma krafter som drog i en och man gick in i sig själv på ett obehagligt sätt, i efterhand ett fascinerande sätt.
Jag bad barnmorskan gång på gång att kolla hur öppen jag var. När skulle det sluta? Hon meddelade efter varje gång att det gick snabbt "en centimeter sedan sist". EN, BARA?! Det är ju ingenting?! Jag ville bara skrika. (Efteråt fick vi förklarat att det faktiskt var en snabb förlossning, under ett stadie hade jag öppnat mig tre centimeter på ungefär en timme. Man räknar att förlossningsprocessen börjar efter tre centimeter och jag var öppen fyra vid tio-snåret. Så en förlossningsprocess på ca fyra timmar hade vi då han var ute strax efter två.
Jag låg i badet och växlade från att ligga ner till att sitta på knä och luta mig över kanten. Värkarna hann knappt sluta innan nästa startade. Ibland höll jag i masken till lustgasen själv och ibland fick Nicklas hålla den åt mig för att jag saknade ork. Jag skrek allt jag kunde i den, villa bara få ett slut på det. Jag minns att jag hörde radion i bakgrunden, P3.
Till och från fick Nicklas eller någon av barnmorskorna komma med spypåsar då jag av smärta spydde flera gånger. Värkarna hann knappt sluta innan nästa påbörjades och jag minns att Nicklas satt bredvid och en barnmorska höll en spypåse och talade lugnande till mig. Ändå var det mer som om de talade OM mig, som om jag inte var där. Känslan att de berättade för Nicklas vad jag gick igenom.
Vattnet tappades ut i badkaret och byts ut titt som tätt. Mellan varven ger Nicklas mig vatten med hjälp av sugrör. Ljudet från duschkranen fick mig vid några tillfällen att tappa fokus på att andas och jag skrek någon gång att de bara skulle stänga av. Det lät enormt högt och rev i öronen till att vända på ett ögonblick och helt och hållet gå över och knappt störa mig alls.
Ett av de starkaste jag minns från badet är under en stund då smärtan var helt olidlig. Det gjorde så ont att jag inte kunde få ett ljud ur mig. Jag villa bara berätta för Nicklas och få honom att förstå hur ont jag hade. Men ingenting kunde komma ur munnen på mig. Istället försökte jag med en blick få honom att förstå att jag bara ville ha hjälp. Jag fick panik. Det är ju såhär Öster, eller alla djur, måste ha det om de har ont. Jag kände mig som ett djur. Ett djur som inte talade samma språk som de i rummet och paniken av att inte kunna be om hjälp var läskigt jobbig.
Någon gång under den tiden jag låg i badet hade jag kollat på Nicklas (minns det inte själv) och frågat om han tyckte jag var ful. Vet inte hur man lägger upp fokus om man ens väljer att ha sånna tankar under de förhållandena just då.....
En av barnmorskorna kom in i rummet, de kom och gick lite hela tiden och höll koll på mig, men nu var jag rädd. Jag bad henne att inte gå, smärtan var alldeles för stor och jag var livrädd. Då satte hon sig på en stol bredvid Nicklas och sa att hon inte skulle lämna mig mer "nu stannar jag tills det är klart". Det gjorde otroligt mycket och gav mig extra kraft att orka fortsätta. Maria gjorde nog det hela mycket lättare då när hon faktiskt bara satte sig där bredvid. Jag fick kontroll över andningen och när den väl var kontrollerad så gick det att andas igenom värkarna. Tappade man fokus så tappade man allt, men när lugnet höll i sig så kände man ändå styrkan att det faktiskt kunde gå. Att någonstans fanna det lite lite kraft kvar. Och den kraften ville man få ut till 110%.
Man läser om att vissa känner sig som en "urkvinna" när man föder barn. Och där och då förstår man vad de menar. Vi är ju gjorda för det här. Våra kroppar vet.
Snart tyckte jag det kändes som om jag behövde gå på toa, och Maria (barnmorskan) sa då att jag behövde gå upp ur vattnet så de kunde göra en kontroll som inte gick att göra i badkaret. De hjälpte mig upp och jag kände verkligen hur trött min kropp var. Jag kände mig så enormt mörbultad. Jag fick lägga mig på sängen i rummet, och de utbrast då att jag nog inte skulle hinna lägga mig i badet mer. Jag var öppen nio centimeter, nästan tio. Det var bara en liten kant kvar och den hjälpte barnmorskan till att få bort. Jag fick sätta mig på knä och luta mig över sänggaveln, det var snart dags att börja krysta. Här blir allt ännu mer blurrigt och jag minns knappt någonting. Nu var det två barnmorskor i rummet och de sa att jag fick använda lustgasen så mycket jag ville. Jag la den mot munnen och minns knappt en sekund att jag andades utan den under krystvärkarna. Flera gånger fick jag byta ställning. Jag gick från att stå på knä till att ligga på rygg till att ligga på sidan. Hela tiden minns jag att jag ville hålla Nicklas i handen och ville helst kunna se honom hela tiden. Ibland fick jag släppa då barnmorskorna berättade att jag fick mer kraft om jag höll mig om benen .
Nu tog jag lustgas mest hela tiden och allt var som i en dimma. Plötsligt hörde jag ingenting. Bara musiken som var på radion, inga röster runt mig, varken Nicklas eller barnmorskornas, bara musik. Jag minns mig höra flera låtar spelas från början till slut och ändå ha svårt att uppfatta om tiden stod stilla eller inte. Nu ville jag bara att han skulle komma ut. Jag andas in mer gas och trycker, andas in igen och trycker på ännu mer. Jag såg alla runt mig men hörde bara ljudet från radion och mig själv andas och skrika i lustgasmasken. Plötsligt ser jag hur fler personer kommer in i rummet och ljudet från röster blir starkare. Snart hör jag "Linn, nu måste han komma ut, annars behöver vi använda sugklocka"
Jag blir rädd och försöker hitta Nicklas i all tumult. Han står tyst och ser ut att ha tappat det lugn han haft hela tiden. En barnmorska lägger sig på min mage och trycker medan en annan sätter dropp i min hand. Jag mumlar bara fram medan jag fortfarande tar lustgas att jag inte vill ha sugklocka. Nej, nej, nej...!
Maria, barnmorskan som blivit en enorm trygghet i det hela, säger snart att värkarna blivit kraftigare och sugklockan inte behövs. Läkaren som kommit in kunde gå och jag skulle klara av detta på egen hand. Det var hjärtljudet som gått drastiskt ner, antagligen var det navelsträngen som kommit i kläm och med hjälp av droppet blev mina värkar kraftiga igen och allt hade blivit stabilt.
Jag fick lägga mig på sidan och krystvärkarna blev starkare än innan.
"Nu kommer huvudet, och oj vad mycket hår" utbrast de snart. Jag fick mer kraft och krystade på ännu mer. Barnmorskorna peppar enormt och stöttade och berättade hur duktig jag var.
Varje krystvärk gjorde enormt ont, jag ville trycka allt jag kunde men samtidigt stramade det olidligt. Det var en enorm påfrestning att vilja trycka allt man kunde samtidigt som jag knappt vågade andas eller röra mig på grund av smärta.
Det kändes som om jag revs upp men jag kunde inte annat än att lita på barnmorskorna att de gjorde allt för att det skulle gå så bra som möjligt.
Men kraften av att veta att han eller hon snart var ute gjorde det omöjligt att inte vilja ge allt man hade kvar att ge.
Jag minns nästan bara hur jag i masken hör mig själv andas. Alla ljud försvinner och jag hade enorm fokus på att bara lyssna på min kropp. Och snart var det över.
En sista värk och och kraftansträngning sedan kom han.
I samma stund han var ute har jag inget minne av smärta. Jag minns verkligen inte att det gjorde ont mer.
Ställningen jag låg i gjorde att jag inte såg honom direkt, jag kollade upp på Nicklas som såg helt tagen ut med händerna på huvudet.
Lustgasen jag tagit under de 20 minuter krystvärkarna höll på gjorde att jag inte minns när han precis kom upp på mitt bröst. Jag minns inte om han skrek. Men snart fick jag medvetandet och minnet tillbaka och jag minns att jag blev så enormt varm att se honom. Min fina son, Walter Ebbot.
02.07 kom han till världen, 50 cm lång och hela 3494 gram
Igår var det ett år sedan. Vi har en ettåring hemma och jag kan inte förstå hur fort det gått. Ändå är det som om han alltid varit här.
Grattis igen min skorpa, mamma älskar dig över allt!
På onsdag fyller Walter ett år och igår hade vi kalas med hans pappas sida av släkten.
Nicklas och jag har mycket gemensamt och en grej är ju att båda våra mormödrar kom flyende från kriget i Tyskland. De betydde såklart mycket i våra liv och de är anledningen till varför Walter fick sitt namn. Därför kändes det rätt i att vi försöker få in lite tyskt tema även på hans ett-års kalas.
Vi bjöd på korvar i alla storlekar och smaker, grillat gott bröd och dressingar. Såser i starkt, sött och rökigt. Att äta bredvid fanns potatismos och såklart sauerkraut. Det fanns mat i mängder och alla blev mätta efter att ha kunnat äta precis så mycket man ville.
Walter fick paket. I sin pappas knä drog han sönder papper och smakade på snören - precis sådär en ettåring ska öppna presenter. Och snart ville han bara ner på golvet och inviga alltihop - samtidigt såklart.
Efter maten och paketöppning Gick ett gäng ut på promenad med små-killarna inklusive uppspelt hund och ett litet gäng stannade kvar hemma. Vi förberedde kaffe och jag ordnade det sista inför att sätta ihop Walters tårta.
Galen som jag är, men kontrollbehov and all, hade jag såklart en bild av hur det skulle bli. Och något jag inte riktigt räknat med var att göra ett tåg av glass - i nästan 30 graders värme. Det smälte, och snabbt. Så med hjälp av faster Jenny agerade vi så snabbt vi kunde, hällde på bär i alla former ner i godsvagnarna av kex och vaniljglass. Strukturerade upp skorstenar i ångloket och hällde kol i form av polly så loket hade det nära till hands till att tuffa vidare. Kaffet fick serveras och alla fick hugga in så fort det var klart! Walter fick titta och smaka bären - han själv fick en iskall god smoothie istället!
Snart blev det svalare ute, lugnet la sig i takt med att vi gick in i vardagsrummet. Det lektes, lästes lite sagor, pratades och lyssnades på musik. Och efter ett tag var kalaset slut. Alla åkte hem till sitt och en pojke somnade helt färdig efter sitt allra första kalas i sin säng
Ännu en natt då vi vaknat upp med solen i ansiktet, Nicklas alarm på mobilen som stängs av alldeles sådär lagom långsamt (svårväckt karl det där) och en bebis som sträcker på sig nyvaket i sin säng.
Vi steg upp och åt ett berg med gröt till frukost och redan innan klockan var åtta var det riktigt varmt ute. Vi åkte timmen senare till Öppna förskolan och spenderade hela förmiddagen i svala leklokaler. När vi kom hem somnade Walter på bara någon minut efter allt härjande och jag fick en lugn stund att äta och fixa lite hemma på.
Idag är det exakt en vecka kvar till Walters ettårsdag. Det känns så overkligt. Så förväntansfullt (för mig!) och näst intill pirrigt...Blir han ett? Min lille parvel som nyss var någon vecka eller två, möjligtvis ett halvår, max sju-åtta månader! Nej, det sa vipps och nu blir han ETT! Hur har jag kunnat leva utan honom innan? Särskillt efter nya charm-grejen han lärde sig igår. Han tittar upp och slänger pussar hejvilt omkring sig. Det smackar till och fnissas och snart skickar han iväg ännu en. Han lär sig nya saker varje dag, ramlar men reser sig. Busar och skrattar. Jag backar, tittar och njuter - Tack för att du finns i mitt liv min älskling och att du snart förgyllt ett helt år!
En bordsfläkt tickar och fläktar uppe på köksbänken och en hund snarkar i ett hörn, samtidigt springer barfota fötter längst med ett gammalt knarrigt golv och tappar till&från leksaksbilar i metall på stumma träplankor. Kvällssolen värmer genom oputsade fina rutor och ett aningen för svagt kaffet puttrar i kokaren. En söt chokladkaks-doft sprider sig i köket och en napp ger tröst till en trött liten pojke en tidig måndagkväll
Vi gick samma runda som häromdagen, med ställd vagn i en glänta och gick till fots en liten bit in. Jag önskar så att Walter kommer växa upp och hitta ett ställe där han kan samla kraft, kanske som sin mamma - i skogen?
Ljuset var magiskt och Öster njöt samtidigt som små händer utforskar kvistar, kottar och gräs. Då mår man!
Igår höll vi igång från tidig morgon till sen kväll. Vi startade dagen med att åka till Öppna förskolan där vi lekte med kompisen Ebbe och åt fruktsallad. Sedan hann vi bara hem och kissa hunden innan vi åkte in till stan.
Vi hälsade på hos Hulda och lillkusinen som stod för gofika med tre olika sorters hembakade, grymt goda kakor och mellan varven av att hindra Walter från att riva stället fotade jag Hulda & Fride.
Det är fruktansvärt roligt att få små ögonblick på bild, och med Walter uppsjalad på ryggen blev det några mysiga bilder!
Sedan drog vi vagnarna ett varv på stan, drack milkshake och hälsade på hos farbror Jonas som jobbade.
Hem, natta övertrött bebis, käka grymt god kyckling-wrap och sedan somnade Nicklas och jag på två röda (han hade kört över 40 mil under dagen). Utvilade föräldrar idag då Walter natt efter natt överraskar med att sova hela nätter, i sin säng!
Att gå i ett är något vi har gjort i flera dagar här hemma. Vi var vakna strax innan åtta, åt gröt och drack kaffe och lekte. Sedan fick skorpan leka i duschen medan jag satte på en tvätt. Vi brukar oftast bada eller duscha på kvällarna, ha det som en "varva-ner" grej innan han ska somna. Men att gång på gång på gång på gång lyfta bort en elva-månaders med en vilja och förkärlek till vatten gjorde jag det lätt för mig idag. Av med kläderna och blöja, sitt där - lek! Så fick jag mitt gjort i samma veva...
Efter en stund var det färdigduschat och medan jag fixade det sista i badrummet fick Walter sitta i resesängen vi har i vardagsrummet. Plötsligt blir det sådär tyst - en sån där tystnad då man i huvudet får hemskaste senariot uppspelat och svetten pärlar sig i pannan på en ynka liten sekund. Jag rusar fram för att kolla så allt är okej - och där ligger han och stensover! Avslappnad till tusen och små-ler för sig själv. Tvätten blev vikt, hunden fick kissa och när jag bäddat ner Walter i sin egen säng hoppade jag i slitwn t-shirt och utslitna shorts och krattade upp allt gräs som högat sig efter gräsklippningen igår.
När sista taget med krattan var gjort hoppades jag hinna sträcka ut mig på soffan lite innan yrvädret vaknade. Men när jag klevade innanför dörren hörde jag hur det började kvittra på ovanvåningen - and round two for the baby!
Med en blåsa på ena handen och en ordentligt insmord son på andra armen tog han och jag oss en tur ner till Ica. Mamman var i stor förtjänst av glass efter allt slit och Walter som än inte introducerats för socker fick sig en klämmis. På hemvägen stannade vi på lekplatsen och efter det har resten av eftermiddagen och kvällen skenat i väg. Sedan snart en timme tillbaka ligger jag utslagen på sängen - vilket jag känner mig välförtjänt av efter ännu en fullspäckad dag
Igår på eftermiddagen skrek kroppen efter frisk luft och en skogspromenad. Jag märker snabbt att mitt humör regleras efter mina rundor och allra bäst mår jag efter en timme i skogen - så jag tog på mig skor och begav mig.
Jag tog med Walter och Öster och framme vid grusvägen vejde vi av och körde istället in bland mossan och skohens alla rötter. Vi parkerade vagnen en bit in och gick till en liten dunge. Walter fick sitta i varmt gräs medan Öster sprang mellan stammarna och nosade och lekte. Jag fotade och mellan varven blåste vi såpbubblor - de sjönk sakta ner i luften och vissa av dem stannade en stund på de mjuka grässtråna innan de smätte och blev till ingenting mer än lite glitter i solen. Vi var ute i över en timme och när vi kom hem igen beställde pappan & jag pizza
För någon dag sedan fick jag ett infall av att vilja måla, så när skorpan somnat för middag plockade jag fram lite färger. Pensel sprang jag upp och ner i trapporna och letade efter, men inte en enda kunde jag hitta i varken lådor eller skåp. Jag tog en gammal rouge-borste istället och blandade till olika nyanser av blått och grönt på ett papper. Med färg på både händer och i ansiktet var jag efter en stund klar och la undan blocket för att torka. Igår plockade jag fram det igen och gjorde sista finishen innan jag ramade in det klara resultatet. Med några drag med silverpenna gjorde jag en val som antagligen kommer få hänga i Walters kommande rum.
Inte riktigt helt hundra nöjd blev jag över resultatet eftersom jag i sluttampen hade en liten kille som ryckte mig i byxbenet. Är sugen på att sätta mig på nytt och prova igen med de nya penslarna som är på väg hem med posten. Har inte målat med färger på år så jag får ändå vara nöjd med hur det blev!
Silverpennan gjorde det lite effektfullt eftersom det skimrar till i bilden - lite rolig detalj tänkte jag 🐋
Tanken var att Walter och jag skulle åka till varberg med mamma idag. Men eftersom regnet överraskade oss tog vi istället och träffade upp henne inne i stan och gick i lite affärer och åt lunch på Bryggan. Det är skönt att bara träffas - oavsett plats! Kvalitetatid med henne är skömt för både mig & Walle.
Idag hade jag på mig min mammas gamla jeansjacka - det finns ett kort på henne med den på sig från innan jag är född, så den har ju några år på nacken. Men i ett ruggigt väder var den toppen med en hood-tröja under!
Jag kan inte vara den enda som har min mamma på speed-dail och allt som oftast ringer och frågar om råd om... allt? Mat, konsistenser, sömn, möjliga krämpor (som kanske inte ens existerar men som skrämmer slag på en ändå) Och allt annat som en något fortfarande nybliven förälder kan tänkas gå och grubbla på. And so on, and on... and on and on (Stackars mamma)
Det senaste jag försökt deala med här hemma har varit middagar, eller snarare mat över lag för Walle. Jag har gått in med en inställning att jag inte vill tvinga i min son något (självklart ger jag inte upp i första taget) men jag vill inte göra det till en kamp eller till något jobbigt. Jag värmer maten och vi sitter där en stund, pratar och babblar, försöker göra det lekfullt och skoj samtidigt som jag själv oftast försöker knapra på något. Men i ca två veckor har han total-ratat iprincip a l l t (vissa dagar bättre än andra). Han ville inte ha något förutom sin gröt på morgonen och kvällen och möjligtvis lite fruktpuré på dagen - thats it.
Samtalen till min kära mor och skulden jag samlat på mig har kunnat staplats på varandra och blivit sky-höga. Jag försöker hela tiden inte göra det till en grej inför honom (även om frustrationen inuti bubblar) - För hur kul skulle det vara att se sin (redan i friskt tillstånd) galna morsa sitta där på stolen mitt emot och se ut att ha tappat fattningen totalt med gapande mun och fläktandes med armar som ska agera flygplan med last flygande på sked mot en?
Njä, jag försöker dra på ett smile mellan varven och provar olika sätt och smaker varje dag.
När några skedar gått ner har man bara hurrat av lycka (det har bliviet en ful-dans eller två här hemma i köket) men frustrationen har ändå suttit i.
Tills igår - vad hände?!
Plötsligt visar pojken att han vill ha mer (!) i form av b i t a r OCH mammas macka, plus (plus!!) att han - kan själv!
Med skeden styrd mot munnen som han aldrig gjort någe annat har vi klarat av flera mål både igår och idag och inga protester där inte. Snarare tvärtom och pappan fick i all hast fixa lite extra kvällsmat efter att portionen gröt gick åt för snabbt och lätt.
Ibland får man som mamma kanske bara ta ett steg tillbaka - och låta honom visa vad han går för, när han vill. Redan nu som liten har han en tydlig stark liten personlighet, och han vet vad han vill den där Walter
Av det vi rört ihop här hemma har vi provat vissa av smakerna i "klemmisar" jag köpt när jag handlat. Efter provsmak and approval by the little one, har jag gjort egna röror av det hemma
Like this one
Här är två skalade päron jag mosat tillsammans med en avokado och pressad lime
Med både Walters farmor och gudfar över på kvällsmat igår lyxade jag till söndagkvällen med bananer i ugn & smält choklad och vaniljglass efter att vi beställt och ätit upp ett torn med rykande nygjorda pizzor.
Walters farmor tog nattningen medan vi grejade på nedervåningen och det tog inte lång stund innan han somnat. För natten trodde vi såklart... Men vid halv tolv vaknade han och snart fylldes huset med ledsna skrik. Nicklas höll och provade trösta, jag provade och gång på gång tystnade han men började snart igen. Han satte sig upp och pekade besviket på mig med tårar rinnande längst med kinderna - mitt hjärta värkte.
Men han somnade runt halv/kvart i ett. Tätt intill och fick ligga mellan mamma och pappa hela natten. I vanliga fall vaknar han runt åtta-snåret när Nicklas går upp till jobbet. Men tårarna var tillbaka redan tidig morgon och för att ge pappan några timmars sömn som skulle upp till jobbet tog jag skorpan en trappa ner och bullrade upp med täcke och kudde i soffan. Vi somnade utmattade båda två.
Dagen flöt sedan på i vanlig ordning, jag har varit trött och efter tre koppar kaffe fick jag ändå inte riktigt bukt på det. Vi åt bananpannkakor båda två till lunch och kort efter det klädde jag på Walter, kopplade Öster och hämtade ner vinterjackan jag hängde undan för ett tag sedan och så gick vi ut. Nappen som total-ratats i nästan två månader var plötsligt en tröst för hemulen och han somnade sista halvtimmen ute i vagnen
Hemma igen åt vi macka och yoghurt, innan vi lekte, kollade på bilar som återvänder hem från jobben och lagade mat med pappan.
Nattningen idag? Hur bra som helst, han somnade på mig efter bara några minuter och inte en tår eller ledsen min. Han somnade till och med leendes med sin hare Roald under armen.
Igår åkte vi ut till Walters farfar och var där några timmar. Det blev grillning även om vädret var grått och kallt och både lillkusinen med föräldrar och Nicklas syster och kille var där - Walter fick även titta på både farfars och moster motorcyklar. Med hörselkåpor fick han till sin lycka sitta på när Jennys startade igång, en lagom nöjd kille som visat intresset för motorer senaste!
Denna bloggen handlar om en skogstokig mama-bird i tjugo-something-åldern. Hennes familjs "rofyllda" vardag med sonen aka Solstrålen - Walter (född juni-15), ölbryggarpappan och tonårs och matgalna hunden Öster.
Jag är en sån som helst äter frukost mitt på dagen och plockar med mig kottar, ja helst hela skogen, med in i farstun. På knarrande golv i sambons barndomshem lär vi sonen nya upptåg och genom hans ögon får jag lära känna världen omkring mig på nytt. Tankar skrivs oftast ner i form av ett blogginlägg på kvällskvisten när skorpan somnat.
Välkommen!
Alla bilder är mina om inget annat framgår och får ej kopieras
