Walter-mamman

Söndagen den 7:e juni 2015

Jag vaknade och det var söndag. Kände efter och nej, värkarna var som bortblåsta. Besvikelsen. Dagen innan vid 18-tiden hade jag börjat få värkar och kunnat klocka dom under flera timmar. Jag hade ringt till mamma och frågat om hon trodde det var på gång och pratade med Anna med stora förhoppningar under kvällen. Jag var säker på att vi skulle få åka in till BB under natten. När de började lätta upp fram emot midnatt hade jag lagt mig, och jag vaknade och de var som bortblåsta. Det var inte dags än. 

 

Morgonen och förmiddagen gick, jag hade ont i kroppen och var enormt trött hela dagen och låg mest bara uppe på rummet. Kollade på Harry Potter och KUWTK. Vid 14-tiden gick jag ner och tog en lång varm dusch och gjorde en hemmagjord body-scrub av socker och olivolja. Svepte på mig min jeans-skjorta och gick och la mig igen. Under eftermiddagen kom moster Sussi och Fanny förbi för att hämta stolar och bord de skulle låna till min kusins student. Vi pratade om att det snart var dags, vilken dag som helst. 

Om vi bara visste...  

 

Det började bli sent, vid sextiden fick jag en liknande värk som under gårdagen, men klockade den inte eftersom jag inte ville få för höga förväntningar. Han skulle ju komma vilken dag som helst, men jag hoppades verkligen på nu. Och plötsligt kom en till, och en till... 

 

Vid halv sju började jag ändå klocka dem, även om de lika väl kunde avta ännu en gång precis som under gårdagen. De höll i sig i ca 3 minuter och hade ungefär samma längd emellan innan en ny kom. De gjorde mer och mer ont för varje värk. Men någonstans hade jag läst att när det var på gång skulle de vara korta och inte hålla i sig så länge som mina gjorde. Så jag vågade inte hoppas fullt ut att det faktiskt kunde vara på riktigt än. 

Jag ropade på Nicklas som satt på nedervåningen. Ingen reaktion, ropade igen, han hörde inte. Han satt vid datorn och hade lurar på sig. Skickade sms "de gör ont", det gick några minuter till och skickade ännu ett "ondare än igår" men förstod att han måste ha den på ljudlös för fick fortfarande inget svar nerifrån. Plötsligt hörde jag honom resa sig och jag ropade upp honom. När han kom upp fick jag panik. Om detta gjorde ont, hur ont skulle det göra sen? Han tyckte jag skulle ringa BB vilket jag gjorde. Beskrev allt och hon sa att vi fick komma om jag kände att det inte gick att handskas med dem hemma. När jag låg i sängen och pratat klart med sköterskan kände jag mig lite konstig. Jag behövde gå på toa, fast ändå inte. Gick upp iallafall och kissade. Om vi skulle behöva åka in om några timmar kunde det vara bra att äta så Nicklas hade börjat göra korv med bröd, så efter att jag varit på toa var jag på väg ner. När jag var i trappan kände jag plötsligt att det började sippra mellan benen. Det rann längst med även om jag hade leggins på mig. Jag ropade på Nicklas att jag behövde en handduk. Först undrade han varför men när han såg mig stå i trappan några sekunder senare förstod han. Vattnet hade gått, mitt i trappan! 

 

Med en handduk mellan benen vaggade jag in i badrummet. Nicklas sprang fram och tillbaka på nedervåningen. Åt korv med bröd samtidigt som han ringde sina föräldrar och packade iordning. Jag ringde upp till förlossningen igen och efter att ha pratat med två olika sköterskor så kom vi fram till att vi skulle åka in. Jag hoppade snabbt in i duschen. Det var skönt med varmt vatten mot magen. Nicklas hämtade ett par nya leggings och trosor och hjälpte mig ta på det och snart var vi på väg ut i bilen. Svärmor hade hunnit komma medan jag duschade och hon och Nicklas dividerade om hon skulle köra eller om vi skulle ta två bilar. Jag började få ondare och ondare och gick bara och satte mig i baksätet på vår bil. Började fokusera mer på att bara andas och orkade knappt tänka på vad som hände runtom. Nicklas hade BB-väskan i ena handen och hoppade sedan in i bilen medan Svärmor tog och hoppade in i sin bil och åkte efter oss. Jag skickade i gruppen med alla tjejerna på Viber att vi var på väg till BB och ringde upp mamma. Har ett minne av att där och då började smärtan på riktigt och jag orkade knappt prata. Sa att vi var på väg in och frågade om hon kunde meddela syskonen och pappa att det kanske var dags. 

 

Från att Nicklas hemma var lite uppe i varv (tyckte jag) och tagen av att vattnet gick blev han väldigt lugn när vi väl var på väg och att det mer var jag som blev nervös. Han fick mig att känna att han hade kontroll på situationen (även om jag i efterhand fick veta att han körde snabbt på motorvägen). 

Vi stannade bilen precis utanför dörrarna uppe på förlossningen, Nicklas sprang ut och hjälpte mig ut ur bilen. När jag var påväg ut märkte jag att jag satt och höll i hårborsten som jag inte släppt taget om sedan jag var i badrummet hemma. Den behövde jag kanske inte precis just nu, och Nicklas bände den ur mina händer och slängde in den i bilen. 

 

Dörrarna var konstigt nog låsta när vi försökte öppna dem, medan vi letade efter en ringklocka stod jag där med vatten som fortfarande sipprande längst med benet. Några killar ser oss inifrån och öppnar snabbt. 

Snart var vi inne i en korridor och en barnmorska tog emot oss. Vi fick ett litet rum och jag fick sätta mig på en britts. Nicklas sprang ut till bilen igen för att hämta vår väska, alla papper och parkera om bilen. Han pratade med sin mamma som satt i korridoren utanför och sa att hon kunde åka hem. 

Och snart låg jag på brittsen och mätte värkarna under en tid och även bebisens hjärtljud. Jag var öppen 3cm och vi fick stanna kvar, det var på riktigt! 

 

Vi fick vara ensamma inne på rummet ett tag. Nicklas var lugn och trygg medan jag kände mig rädd och hade börjat få riktigt ont. Jag visste ju att det skulle göra ont, men ändå hade jag inte kunnat förbereda mig på hur mycket. Jag kände att jag ibland fick panik men Nicklas var snabbt där och lugnade mig med "Vi kommer åka hem med Walter eller Ebba efter detta".

 

Snart kom barnmorskan in igen (samma som hade gjort vårt ultraljud) och vi skulle nu få ett förlossningsrum med badkar. Jag hade önskat att få bada och helst av allt slippa bedövning så långt det gick. Jag fick på mig en stor rock och fick en gå-stol som jag kunde stötta mig mot i korridoren bort mot rummet. Flera gånger stannade vi upp så jag kunde andas igenom värkarna som kom. 

Inne på rummet visade de ett upptrappat bad. Jag tog av mig alla kläder och la mig ner. Nicklas fick sitta på en stol bredvid och bytte av att antingen spola magen eller ryggen med varmt vatten. 

 

Det var skiftbyte av barnmorskor nästan precis när jag lagt mig i badet. Hon som gjort ultraljudet gick hem och två andra startade sina skift. En av dem fick mig lugn på en gång, det var något med henne som fick mig att känna mig väldigt trygg. Men tryggast var jag av att ha Nicklas nära. Bara han reste sig fick jag panik, han fick inte gå någonstans. 

 

Barnmorskorna visade hur jag skulle använda lustgasen medan jag mer och mer märkte att smärtan började ta över. Här har jag ett minne av att jag andades in och började asgarva och kände hur jag började bli allt luddigare i huvudet. Jag var närvarande men ändå inte alls. Nicklas berättade efter att jag inte alls skrattade, så vad som hände vet jag inte riktigt. 

Efter detta är allt annat mer suddigt, jag vet inte vad som är riktigt eller inte men detta minns jag. 

 

Badet hjälpte, men inte lika mycket som när jag precis lagt mig. Jag kände att lustgasen ibland var helt fantastisk men när jag kom i otakt tappade jag kontrollen helt och paniken spred sig snabbt. Nicklas fick mig flera gånger att få kontroll på andningen igen och då blev läget mer stabilt. Smärtan var enorm, jag fick känslan av att jag gick sönder. Kroppen gjorde ont överallt, på ställen som jag aldrig kunde ana. Ryggen, magen, smärta som strålar ner i benen. Flera gånger hade jag skrikit att jag skulle dö, gå av på mitten och att jag varken orkade eller klarade mer. Och ändå kan jag inte riktigt sätta ord på det, de var enorma krafter som drog i en och man gick in i sig själv på ett obehagligt sätt, i efterhand ett fascinerande sätt. 

 

Jag bad barnmorskan gång på gång att kolla hur öppen jag var. När skulle det sluta? Hon meddelade efter varje gång att det gick snabbt "en centimeter sedan sist". EN, BARA?! Det är ju ingenting?! Jag ville bara skrika. (Efteråt fick vi förklarat att det faktiskt var en snabb förlossning, under ett stadie hade jag öppnat mig tre centimeter på ungefär en timme. Man räknar att förlossningsprocessen börjar efter tre centimeter och jag var öppen fyra vid tio-snåret. Så en förlossningsprocess på ca fyra timmar hade vi då han var ute strax efter två. 

 

Jag låg i badet och växlade från att ligga ner till att sitta på knä och luta mig över kanten. Värkarna hann knappt sluta innan nästa startade. Ibland höll jag i masken till lustgasen själv och ibland fick Nicklas hålla den åt mig för att jag saknade ork. Jag skrek allt jag kunde i den, villa bara få ett slut på det. Jag minns att jag hörde radion i bakgrunden, P3. 

Till och från fick Nicklas eller någon av barnmorskorna komma med spypåsar då jag av smärta spydde flera gånger. Värkarna hann knappt sluta innan nästa påbörjades och jag minns att Nicklas satt bredvid och en barnmorska höll en spypåse och talade lugnande till mig. Ändå var det mer som om de talade OM mig, som om jag inte var där. Känslan att de berättade för Nicklas vad jag gick igenom. 

 

Vattnet tappades ut i badkaret och byts ut titt som tätt. Mellan varven ger Nicklas mig vatten med hjälp av sugrör. Ljudet från duschkranen fick mig vid några tillfällen att tappa fokus på att andas och jag skrek någon gång att de bara skulle stänga av. Det lät enormt högt och rev i öronen till att vända på ett ögonblick och helt och hållet gå över och knappt störa mig alls. 

 

Ett av de starkaste jag minns från badet är under en stund då smärtan var helt olidlig. Det gjorde så ont att jag inte kunde få ett ljud ur mig. Jag villa bara berätta för Nicklas och få honom att förstå hur ont jag hade. Men ingenting kunde komma ur munnen på mig. Istället försökte jag med en blick få honom att förstå att jag bara ville ha hjälp. Jag fick panik. Det är ju såhär Öster, eller alla djur, måste ha det om de har ont. Jag kände mig som ett djur. Ett djur som inte talade samma språk som de i rummet och paniken av att inte kunna be om hjälp var läskigt jobbig. 

Någon gång under den tiden jag låg i badet hade jag kollat på Nicklas (minns det inte själv) och frågat om han tyckte jag var ful. Vet inte hur man lägger upp fokus om man ens väljer att ha sånna tankar under de förhållandena just då..... 

 

En av barnmorskorna kom in i rummet, de kom och gick lite hela tiden och höll koll på mig, men nu var jag rädd. Jag bad henne att inte gå, smärtan var alldeles för stor och jag var livrädd. Då satte hon sig på en stol bredvid Nicklas och sa att hon inte skulle lämna mig mer "nu stannar jag tills det är klart". Det gjorde otroligt mycket och gav mig extra kraft att orka fortsätta. Maria gjorde nog det hela mycket lättare då när hon faktiskt bara satte sig där bredvid. Jag fick kontroll över andningen och när den väl var kontrollerad så gick det att andas igenom värkarna. Tappade man fokus så tappade man allt, men när lugnet höll i sig så kände man ändå styrkan att det faktiskt kunde gå. Att någonstans fanna det lite lite kraft kvar. Och den kraften ville man få ut till 110%. 

Man läser om att vissa känner sig som en "urkvinna" när man föder barn. Och där och då förstår man vad de menar. Vi är ju gjorda för det här. Våra kroppar vet. 

 

Snart tyckte jag det kändes som om jag behövde gå på toa, och Maria (barnmorskan) sa då att jag behövde gå upp ur vattnet så de kunde göra en kontroll som inte gick att göra i badkaret.  De hjälpte mig upp och jag kände verkligen hur trött min kropp var. Jag kände mig så enormt mörbultad. Jag fick lägga mig på sängen i rummet, och de utbrast då att jag nog inte skulle hinna lägga mig i badet mer. Jag var öppen nio centimeter, nästan tio. Det var bara en liten kant kvar och den hjälpte barnmorskan till att få bort. Jag fick sätta mig på knä och luta mig över sänggaveln, det var snart dags att börja krysta. Här blir allt ännu mer blurrigt och jag minns knappt någonting. Nu var det två barnmorskor i rummet och de sa att jag fick använda lustgasen så mycket jag ville. Jag la den mot munnen och minns knappt en sekund att jag andades utan den under krystvärkarna. Flera gånger fick jag byta ställning. Jag gick från att stå på knä till att ligga på rygg till att ligga på sidan. Hela tiden minns jag att jag ville hålla Nicklas i handen och ville helst kunna se honom hela tiden. Ibland fick jag släppa då barnmorskorna berättade att jag fick mer kraft om jag höll mig om benen . 

 

Nu tog jag lustgas mest hela tiden och allt var som i en dimma. Plötsligt hörde jag ingenting. Bara musiken som var på radion, inga röster runt mig, varken Nicklas eller barnmorskornas, bara musik. Jag minns mig höra flera låtar spelas från början till slut och ändå ha svårt att uppfatta om tiden stod stilla eller inte. Nu ville jag bara att han skulle komma ut. Jag andas in mer gas och trycker, andas in igen och trycker på ännu mer. Jag såg alla runt mig men hörde bara ljudet från radion och mig själv andas och skrika i lustgasmasken. Plötsligt ser jag hur fler personer kommer in i rummet och ljudet från röster blir starkare. Snart hör jag "Linn, nu måste han komma ut, annars behöver vi använda sugklocka" 

Jag blir rädd och försöker hitta Nicklas i all tumult. Han står tyst och ser ut att ha tappat det lugn han haft hela tiden. En barnmorska lägger sig på min mage och trycker medan en annan sätter dropp i min hand. Jag mumlar bara fram medan jag fortfarande tar lustgas att jag inte vill ha sugklocka. Nej, nej, nej...! 

 

Maria, barnmorskan som blivit en enorm trygghet i det hela, säger snart att värkarna blivit kraftigare och sugklockan inte behövs. Läkaren som kommit in kunde gå och jag skulle klara av detta på egen hand. Det var hjärtljudet som gått drastiskt ner, antagligen var det navelsträngen som kommit i kläm och med hjälp av droppet blev mina värkar kraftiga igen och allt hade blivit stabilt. 

 

Jag fick lägga mig på sidan och krystvärkarna blev starkare än innan. 

"Nu kommer huvudet, och oj vad mycket hår" utbrast de snart. Jag fick mer kraft och krystade på ännu mer. Barnmorskorna peppar enormt och stöttade och berättade hur duktig jag var. 

 

Varje krystvärk gjorde enormt ont, jag ville trycka allt jag kunde men samtidigt stramade det olidligt. Det var en enorm påfrestning att vilja trycka allt man kunde samtidigt som jag knappt vågade andas eller röra mig på grund av smärta. 

Det kändes som om jag revs upp men jag kunde inte annat än att lita på barnmorskorna att de gjorde allt för att det skulle gå så bra som möjligt. 

 

Men kraften av att veta att han eller hon snart var ute gjorde det omöjligt att inte vilja ge allt man hade kvar att ge.  

 

Jag minns nästan bara hur jag i masken hör mig själv andas. Alla ljud försvinner  och jag hade enorm fokus på att bara lyssna på min kropp. Och snart var det över. 

 

En sista värk och och kraftansträngning sedan kom han. 

I samma stund han var ute har jag inget minne av smärta. Jag minns verkligen inte att det gjorde ont mer. 

Ställningen jag låg i gjorde att jag inte såg honom direkt, jag kollade upp på Nicklas som såg helt tagen ut med händerna på huvudet. 

Lustgasen jag tagit under de 20 minuter krystvärkarna höll på gjorde att jag inte minns när han precis kom upp på mitt bröst. Jag minns inte om han skrek. Men snart fick jag medvetandet och minnet tillbaka och jag minns att jag blev så enormt varm att se honom. Min fina son, Walter Ebbot. 

 

Igår var det ett år sedan. Vi har en ettåring hemma och jag kan inte förstå hur fort det gått. Ändå är det som om han alltid varit här.

Grattis igen min skorpa, mamma älskar dig över allt!