Motherhood
I morgon i takt med att Walter ska lämnas ensam en atund på dagis och inskolningen snart är klar börjar min föräldraledighet gå mot sitt slut. Och jag kan med enkelhet och handen på hjärtat säga att det varit det bästa och finaste året i hela mitt liv. Att jag fått se honom växa från liten nyfödd till en pojke med enormt mycket energi i benen springa fram och tillbaka på vardagsrumsgolvet med skrattet ekande i rummen är fantastiskt. Det går inte beskriva till någon som aldrig upplevt det och orden oss föräldrar imellan är nog ändå aldrig tillräckliga. Man vill göra allt för sina barn, ta all smärta som möjligen finns, ge all lycka i världen och skölja över dem med kärlek i den renaste form varje, varje dag. Det är jobbigt, även om jag under veckans inskolningen sett att han trivs och har det superbra, att veta att jag inte kommer få umgås med honom alla hans vakna timmar. Jag älskar att se hans framsteg och tanken av att någon annan kanske kommer få se vissa av dem innan mig gör ont i mitt mamma-hjärta. Samtidigt så tror jag att vi kommer uppskatta tiden tillsammans ÄNNU mer, om nu det är möjligt.
Lilla Älskling va jag älskar dig
