Publicerat: / Familjeliv
Älskade Slätthult
Jag har under några månader drömt gång på gång om mitt barndomshem. Huset vid vägens slut, med ängar intill och skogen alldeles runt husknuten. Jag älskade att bo där. Kunde stigarna utantill och har fortfarande svårt att se det framför mig att någon annan faktiskt bor där. Det var för några år sedan som mina föräldrar sålde och började ett liv inne i stan. Idag förstår jag dom, med barn som flyttar hemifrån, men där och då förstod jag ingenting.
Men så efter att jag drömt lite extra mycket senaste så gjorde jag igår det jag tänk flera gånger om. Jag skrev ett brev. Ett handskrivet som åkte ner i ett kuvert och som jag lämnade i den gråa gamla brevlådan som jag själv för många år sedan hämtade vår post i. Jag skrev kort, bara några rader och nu känner jag ändå att jag gjort det jag kan för att stilla mitt sinne en aning.
Skulle de någon dag gå i säljtankar så har de mitt namn och telefonnummer. Det kanske redan ligger i papperakorgen men jag har iallafall känt att jag kan släppa tankarna för stunden.
Tänk om jag fick ge Walter det underbara jag själv upplevde i skogarna, springandes barfota på ängar, leta smultron i stenmuren intill ladugården och med en kvällssol som letade sig över skogen och höll oss uppe till natten. Knarrande golv, vedspis, snedtak på övervåningen och strömavbrotten vid åskoväder.
Kanske, kanske inte.
Time will tell
Postat av: Veronica Wallgren
Ser verkligen helt underbart ut!Vad fantastiskt det hade varit om du hade fått möjligheten att köpa ditt barndomshem och låta din son växa upp där!
Svar:
Linn
