Publicerat: / Familjeliv
Dagen d
Något jag försöka undvika att tänka på sedan Walter föddes är den dagen då jag lämnar honom på förskolan för första gången. Det kan låta enormt fånigt och många tycker nog att jag är löjlig och höjer på ögonbrynen. Tönt-mamman nr1.
Jag är inte orolig å hans vägnar alls. Jag tror inte han kommer tycka det är jobbigt, snarare tvärt om. Han leker mer än gärna med de andra barnen när vi är på Öppna förskolan och har inga som helst problem men vuxna. Han är framåt, rolig och öppen.
Det är jag som troligtvis kommer ha en klump i magen kvällen innan och på vägen dit.
Bland mina bästa vänner läser två till förskolelärare, en är redan klar och jobbar. Och tack vare dom vet jag hur mycket kärlek, svett och tårar som ligger i deras yrke och utbildning. De vill ge barnen sin tid - och det är fantastiskt va bra våra barn faktiskt har det på dagarna när vi föräldrar jobbar.
Det är mer det känslomässiga för MIG jag grubblar över. JAG vill vara den som umgås med mitt barn mest. Jag vill se precis alla de där små, små stegen i hans utveckling och inte missa ett enda av dem. Och det gör mig låg att veta att vi "bara" kommer ha eftermiddagar och kvällarna tillsammans.
Men att leva på bara en lön är omöjligt för en familj på tre + hund, bil och hus. Och jag trivs ju ändå på jobbet och att b a r a vara Linn några timmar om dygnet också.
Jag känner mig nog bara en smula... Rädd? Ovan? Av att vara utan honom, det känns otroligt tomt redan nu av bara tanken.
Sedan finns det massor med saker jag faktiskt ser fram emot. Han kommer hitta massor med kompisar, leka och ha roligt. Lära sig saker och finna tillit och trygghet i andra vuxna. Kånkandes på sin brand-oranga ryggsäck med frukt och extra kläder.
"Vad har du hittat på idag Walter?"
Det kommer bli bra
I mitten av april ska vi hälsa på på en av de små avdelningarna och antagligen till sensommaren börjar han, min solstråle och lille ett-åring, på förskolan.
